liveturminsynvinkel

Mars. Han fyllde 51 härom veckan,

och vi hälsade på, mitt i allt kaoset.

Vi behövde det.

Inte för att det på något sätt känns lättare, det är för stort för att jag ska orka känna det hela tiden.

Men mer för att ha varit där, innan,

rena samvetet som aldrig kan bli rent nog.

 

Det blir preliminärt operation om tre veckor,

för att förbättra livskvalitén.

Inte bota, men bromsa,

ge lite mer tid till att ha en fungerande vardag.

Så fungerande deras ofunktionella vardag kan bli.

chanserna är goda, även om riskerna också finns,

jag försökte få fram en procent men det fanns ingen.

Antingen blir det bättre, sämre, eller så blir det inget mer.

 

Jag fastna där. Tog mig inte längre.

Jag vet ju nånstans att det går åt ett och samma håll, att ingen överlever det, men när det blir så tydligt att ”inget alls” finns på risklistan, då blir det plötsligt verkligt.

 

Jag fyller upp dagarna med jobb och jag ringer henne inte alls lika ofta längre. Jag stänger ute och jag stänger av.

För att jag inte kan hantera det. känslan av uppgivenhet och maktlöshet som för över 5 år sen, jag klarar det inte en gång till.

 

Hon är så skör, livet är så skört.

Och han är en fantastisk person som inte alls förtjänar det här. Hur ska man orka känna det? Hur ska jag hantera faktumet att någon som är så nära, och som är så avgörande för hennes existens, successivt slutar fungera och tragiskt nog till slut dör? 

 

Det är för stort för att orka känna...