23:25:10
han är mitt liv, och mitt allt, och jag kan inte gå
står på jobbet, svimfärdig,
borde inte ens vara här,
visste det direkt när jag vaknade.
blir gråtfärdig i omklädningsrummet,
får ångest av att behöva gå hem,
är övertygad om att de kommer tänka lägre om mig nu,
förstå vilken värdelös människa jag egentligen är.
inväntar bussen i busskuren,
några tjejer ställer sig bredvid,
hör att de skrattar, men hör inte åt vad,
inbillar mig att de skrattar åt mig, höjer musiken och håller tillbaka allt.
kommer innanför dörren,
slänger allt åt sidan, orkar inte,
ägnar timmar framför dataskärmen,
smink, kläder, köper lite lycka.
men nu,
när huvudet drunknar i kudden går det inte längre.
helvete.
Alla timmar av terapi och samtalsstöd är som bortblåsa,
jag känner mig lika meningslös nu som då.
så fort jag inte kan prestera, då tappar jag värdet,
och jag tror inte att någon tycker om mig.
Dagarna tuggas igenom, men när jag väl kommer hem värker det i mig.
finns inget som är jag i det här,
i jobbet, i lägenheten, i livet.
jag går fortfarande ut mitt i gatan,
tänker inte.
det är först på andra sidan det slår mig,
hur jag inte bryr mig, om någon kör på mig,
om det tar slut här.
jag vill inte dö, jag har träffat min kärlek,
han gör att jag tror på allt, på ett berikat och lyckligt liv. vi har det bra.
jag har bara tappat självkänslan, totalt.
kört mitt självvärde i botten.
ser inte riktigt hur jag gör skillnad, för andra,
bara genom att finnas.
november är mörkt,
december kallt,
och jag faller för det, varje år.