21:51:56
Känn ingen sorg för mig
Ser på Känn ingen sorg och minns hösten 2013,
när jag var på jazzhuset och fick krama Johnny,
och dansade till Håkans låtar med folk som inte dömde mig.
Slås även av tanken på hur mycket som hände då,
och hur mycket som hänt sen dess.
Hur jävla stora kliv jag tagit,
som räddat mitt liv,
och fått mig att inse hur gärna jag vill leva.
Jag bor i Karlstad nu,
är långt ifrån allt som var mitt liv då,
och jag kan andas igen.
Regelbundet, utan att bröstkorgen sprängs.
Men emellan andetagen, så oroar jag mig,
för jag tror inte att jag kommer ta så livsviktiga beslut igen.
Känna att jag, och bara jag, är den som verkligen kan rädda mig.
Jag lever här, varje dag,
men jag försvinner i folkmassan.
Ingen vänder på huvudet, för ingen känner mig,
och ingen bryr sig om att lära känna mig heller.
behöver något som känns igen,
som får mig att känna mig sedd,
måste hitta något som gör allt här viktigt.