liveturminsynvinkel

Verkligheten står på standby. Har tagit en paus från allt som är kullerstenar och salta vindar.
Det känns bra.

Livet känns alltid så mycket ljusare på denna sidan av landet.

Där bussarna går en gång var tionde minut,
där man ser kyrkotornet från balkongen,
där affärerna är öppna till sex även på söndagarna.

 

Främst,
där ångesten inte når fram.
Den verkar sitta ihop med allt som blir till där nere.
Staden, lägenheten, människorna.
Versionen av mig; som inte är bra nog.

Kanske om jag skaffar lite ork,
kanske om jag får jobbat ihop lite pengar,
kanske om jag hittar någon hållbar plan till det,
då kanske jag kan flytta hit igen.
Känna mig hemma, bli lycklig - som då.