23:08:44
Jag är värd allt det där (ingen försöker komma tillräckligt nära)
Det har varit tyst här, i verkligheten med. För jag är trött på att hacka på mig själv, på att känna mig misslyckad och fel. Jag vet att förmodligen alla andra redan gör det, så det känns bortkastat med tid om också jag ska göra det. För ärligt talat, det är jag inte...
Jag kan vara så mycket mer än uppkäftig och frånstötande. Det är bara så mycket enklare att inte vara det. Och jag vet att jag är svår, att jag är så sjukt svår att komma in på livet hos. För att jag inte släpper in människor. Varje gång jag träffar någon ny kommer det upp stora, röda, varningskyltar i mitt huvud och jag blir kall och obegriplig. Jag vänder deras tankar och åsikter emot dem, och gör allt jag kan för att slippa berätta mina personliga tankar. För att det helt enkelt är lättare. Jag är så van vid att ingen tycker om mig, inte tycker att jag är värd att försöka lära känna. Åtminstone känns det så. Men oavsett om det stämmer eller inte, så vet jag att det är fel...
För jag är bra. Jag har så många egenskaper som jag är stolt över. Jag är så mycket mer, och kan så mycket mer, än andra ser. Jag kan vara både rolig och djup. Jag kan beskriva och sätta ord på tusentals vackra ting som jag skådat, och som jag känt. Jag kan vara precis så flickig, som man drömmer om efter att ha sett på tusentals kärleksfilmer. Jag är, om man bortser från utseende och yta, en väldigt fin person.
Men jag vågar inte säga vad jag tycker, vad jag tänker. För jag är så rädd för att någon kommer vända på det, på samma sätt som jag gör. Jag är rädd för att jag kommer släppa in någon för nära inpå, och sen bli sårad. Eller ännu mer rädd att jag hoppas på att någon försöker, men att det sen visar sig vara min dumdristighet som slagit till, än en gång. Jag vill bara få chansen att låta någon, bara någon, se vad som finns under ytan. Även om det tar veckor, månader, år. Bara någon gång, för jag är värd det. Jag är faktiskt värd det.
I grunden är det inte andra som får oss att känna oss värdelösa. Som säger att vi är misslyckade. Det är vi själva som sätter den stämpeln. För att det är lättare. Det är lättare att skjuta sig själv i huvudet på direkten. Än att sätta sin tillit till någon annan, och vara rädd för att man när som helst kan bli sårad eller blåst.