liveturminsynvinkel

Ångest som värker sönder,

känner mig så ensam i den här stan.

stirrar mig blind på skärmen för jag har verkligen ingen att skriva till, ingen att fly till när hjärnspökena kommer fram.

försöker passa in i det här livet, som tydligen är mitt,

men jag tappar ändå andan tillslut.

 

det kan inte vara meningen att man ska känna såhär,

att inte känna alls. Att gå genom vardagen med jobb och möten, umgängen. och lägga sig på kvällen utan att känna att det ger någonting.

 

Saknar sena kvällar med filosofiska samtal, promenader som får en att glömma tid och rum. Vänner som får en att skratta tills magen krampar. 

 

Går omkring med en ihållande känsla av att det är ett tomrum inom mig. och alla som betytt något är solblekta fotografier och vaga minnen, det försvinner. 

Jag tror jag försvinner med dem. det var längesen jag kände mig som cassandra. Jag jagar efter henne hela tiden, ser hur hon försvinner, ut i allt som inte existerar längre.

 

jag tappar färg när ingen ser mig. när ingen minns det jag minns, eller delar samma tankar och känslor. Och grå är en värdelös färg. Man märks inte av, spelar ingen roll..