22:17:02
Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med Thinner
En dag i alkoholens ära,
lite för mycket,
som så många gånger förr.
Ni vet,
när man slutar tänka rationellt och bara handlar efter känslor.
På ett sätt älskar jag det,
att släppa all press och ångest,
kunna prata med folk jag inte känner,
och vara mig själv fullt ut.
De överraskar mig,
att jag hela tiden hittar nya människor som får mig att känna mig accepterad,
som har samma värderingar och intressen som mig,
på så nära håll.
Likaväl hatar jag det,
för att jag slutar säga ifrån när folk börjar bli för otrevliga,
när mina vänner, om man nu ens kallar dem det, börjar vräka ur sig vidriga uttalanden.
Som att jag ser slampig och lös ut,
och att det är så "alla" tjejer ser ut nuförtiden,
så det är liksom rättfärdigat.
Vem fan säger så?
I famnen på en av dem jag älskar allra mest,
får jag serverat hur jag ser ut som någon som ligger med vem som helst.
Alla komplimanger som okända och bekanta människor gett mig rinner av,
för med ens omvandlas det till något smutsigt, osmakligt.
Hur i hela helvete kan man tokflina och säga något sånt,
påvisa att hela utstyrseln är missvisande och förgäves,
som om det inte skulle röra mig alls?
Kände(och känner mig fortfarande) jävligt ledsen och förödmjukad.
Och så är det med den där sablans alkoholen.
Det är lätt att uppmuntra och visa tacksamhet när man är full,
och precis lika lätt att vara otrevlig, eller sluta säga ifrån när någon är det.
För man tänker inte rationellt, man tänker inte längre än hjärtat känner.