21:11:19
Jag minns allt det jävliga och allt det vackra vi lärde känna tillsammans.
Är fjorton år och svår ikväll.
Läser gamla bloggar och river upp gamla sår.
Mest för att något ska kännas igen.
Jag förtjänar inte det där livet.
Det som är svartvitt. Som är som jag. Äkta.
För jag har tagit sönder så många fina människor.
I strävan på att passa in.
När jag redan gjorde det. När de redan hade släppt in mig.
Det är mitt egna fel, att jag är grå.
Hur kan man vara så jävla tragisk så att man kämpar sig till normalitet?
För vad fan är det för mening med att vara normal? Vanlig. Som dom andra.
Nej. Jag förtjänar det inte.
Inte när jag lämnade dig på de jävligaste av platser.