23:38:37
What you say, make bruises that won't go away
Skitdag. Skitliv. ÅH! Jag hatar det här. Livet började bli bättre, ljusare. Men jag vet ju! Att hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet! Jag vet ju det. Ändå gör jag det, om och om igen. Jag vill verkligen inte dala mer. Jag vill hålla mig på toppen. Vill känna lycka dygnet runt, dag ut och dag in. Det behövs inga pissdagar för att jag ska uppskatta det. Och det behövs verkligen ingen alkoholist till det heller. Inte längre. Den trasiga barndomen räckte gott och väl. Jag har förstått nu. Är färdigpräglad!
Är gråtfärdig. Utan tårar. Skriker inombords. Har så mycket att säga. Att beklaga. Beskylla. För jag hatar det här! Hatar dig när du gör såhär! Varför måste du hela tiden pilla sönder alla ärr och skapa nya sår. Jag känner mig redan otillräcklig och misslyckad. Du behöver inte ge mig mer bekräftelse. Jag har förstått budskapet. Jag kan inte hjälpa. Jag kan inte förändra. Jag kan inte förstå. Men du om någon borde se att jag åtminstone försöker. Bara lite. Genom din dimmiga och ostabila vardag borde du märka att jag anstränger mig. Så mycket min kropp och mitt psyke förmår.
Jag vill inte bli som dig. Snälla, låt mig inte bli som dig. Faktum är, jag är så jävla trött på att vara rädd för det. Att jag kommer sluta som dig. För det är inte mitt öde. Jag vet att jag förtjänar ett bra liv. Ändå gnager det inom mig att veta att jag kan sitta som du gör om 20 år. Ja, jag KAN göra det. Jag kanske inte kommer göra det, men jag KAN göra det.
Förlåt för allt mamma. För att jag inte är en stark dotter, även om alla säger det. För mina ben viker sig hela tiden. Och min kroppsvikt är så tung att bära på. För att jag inte utstår all den ensamhet som följer när du beter dig på ditt självdestruktiva sätt. Förlåt för att jag aldrig kommer förlåta dig.