liveturminsynvinkel

Skola, praktik, helg. Skola, praktik, helg. Osv. 

 

Mamma fyller år imorgon. 51år blir hon. Jag har köpt presenter, hennes sambo har beställt smörgåstårta, och det ser ut som att hon kommer få en bra dag. Jag undrar hur hon ser det. På allt. Vaknar hon på morgonen med ångest för att allt är likadant? Sväljer hon klumpar i halsen för att hon inte räcker till? Går hon sönder inombords för att jag mår så jävla dåligt, och hon inte kan göra något åt saken? 

 

Jag vet inte. Jag försöker vara arg och egoist och vuxen, men jag tycker bara synd om henne. För att jag vet att hon dricker av en anledning, mår dåligt av en anledning. Att hon innerst inne vill mig väl, och älskar mig. Och att hon är ledsen för att hon inte kan visa det. Att hon önskar att hennes stolthet inte vore så uttänjd. Det gör allt så förståeligt, acceptabelt. Jo, det gör det faktiskt okej. Jag kan inte vara arg på henne, för jag vet att hon egentligen inte vill vara sån här. Det är bara det att hon inte orkar ta tag i det. Och det gjorde ju knappt jag heller. Så jag kan väl knappast klandra henne?

 

Samtidigt gör det ont i mig att försvara henne. För jag klagar på att ingen försvarar mig, att alla ställer sig framför henne. Och nu gör jag också det. Jag står inte ens upp för mig själv. Antagligen för att jag inte känns värd det. Om alla ser en anledning till att hjälpa henne, då gör jag också det. Men om ingen tycker jag behöver hjälp, då ser inte jag heller det. Jag är bara gnällig, ful, äcklig, otillräcklig. Obetydlig. Värdelös.

 

Det gör inte ens ont att säga det längre, det gör mer ont när någon säger något fint. För jag kan verkligen inte tro dem. Jag är inte fin, jag har aldrig varit fin. Ömmande ord som fåtalet försöker tvinga på mig, det går inte. För jag är jag. Ful, äcklig, ointressant. Obetydlig. Värdelös.