21:48:05
Och jag såg min ungdom, trampa gasen i botten, och sen köra, rakt in i en bergvägg
19år gammal,
jag är fan lika trasig nu som när jag var 14.
Lika osäker och uppgiven,
i perioder.
Ena stunden totalt oberörd, 'lycklig',
nästa kaos.
Har sovit här i två nätter,
och jag vill spy, dö.
Livet är så jävla meningslöst, tråkigt,
grått.
Jag jobbar, umgås med ytliga människor, spelar nöjd.
Men jag är så jävla onöjd,
för livet är inte alls i färg.
Det är så jävla grått, så otroligt jävla asgrått.
Och jag vill dricka hjärtat itu,
bli hög på imovane,
ramla ned för en stentrappa och bli medvetslös.
För då kanske det känns, då kanske jag märks.
Är jag inte förjävla tragisk?
Som springer från allt som är jag, som borde vara jag,
för att leva med samhällets äckliga folkmassa.
Har inte alla rätt nu, borde jag inte kvävas av min egna meningslöshet?
Fan,
19 jävla år och jag har fortfarande inte insett att jag inte passar in i rutiner och normalitet.
Och varenda gång bussen kommer funderar jag på att kliva ut,
bara för att slippa känna mig så förbannat trasig och tom.
Varför ska man leva om man inte känner sig levande?
Om de av värde ändå uppfattar en som grå, falsk och patetisk?
Jag vill ju inte vara ensam, man kan inte leva ensam.....