liveturminsynvinkel

Jobba, hemma, jobba, hemma.

Försöker räcka till men det når aldrig fram,

varken där eller här. 

Prestera, prestera, prestera.

Energin tar slut, jag vill verkligen vara närvarande på båda håll men det finns inte nog med energi.

 

De tjatar om vad jag vill, ”de handlar om vad DU vill cassandra”. Jag vill andas.

För helvete jag vill hinna va osynlig och bara få andas.

Slippa krav på att vara något alls, bara få va jag...

 

Jag kräver inte något mer än just de, att få va kravlös. Allt kommer gå sönder annars, jag kommer gå sönder annars.

Och jag tror faktiskt inte jag orkar ta mig igenom det igen.

 

Det är svårt att gå iväg, svårt att komma hem. Svårt att släppa jobb, svårt att orka ta tag i det. Genomgående svårt...

 

Räcker jag inte till nu, den här gången, då räcker det för mig. Det finns inte mer att tära ut av mig...