23:22:33
Tänk om man vaknar upp en dag och inser att det är man själv som är besvikelsen
Vad är meningen med allt? Med att bli glad, uppskatta saker? I slutändan blir man ju bara ledsen. Blåst. Besviken. Besviken på livet, på människorna omkring en, på kärleken, på sig själv. Det är meningslöst. Alla dagar fylls av upplevelser som brinner för tillfället. Men när jag kommer hem har det redan blivit aska. Blåser iväg. En ljummen värme är kvar efter elden. Men den stannar aldrig. Inget är varaktigt längre. Varken upplevelser eller människor. Allt och alla flyter undan, försvinner. Ut i tomrummen, ut i luften, ut ur mig. Jag känner mig tom. Hela tiden. När jag vaknar, tills jag somnar. Och under natten får mina drömmar mig att känna mig vagt levande, men sen rycks jag undan igen. Till verkligheten. Till tomheten. Till livet.
Ibland känner jag mig trasig. Som att jag är en avknäckt gren. Jag var en del av ett stort blommande träd. Sen blev det höst, och alla gröna blad försvann. Och där någon gång bröt någon av mig. Det faktum att jag stod emot vind och blåst räknades inte. Jag var oduglig, när jag inte blommade. Kan hitta tusen metaforer. Som beskriver mig, mitt "liv". Om jag ens kan kalla det de. Hur mycket måste man fyllt livet med för att få kalla det liv. Jag menar, liv betyder att något är levande. Men jag känner mig inte levande. Jag går på ren automatik. Agerar som det förväntas av mig. Ler på rätt ställen. Lägger mig inte i det som inte angår mig. Blundar för det som skapar problem. Och betraktas som vanlig, normal. Men vem kan inte leka charader? Vem kan inte fejka? Jag har hållt på så länge att det känns naturligt. Det är först när jag stannar och verkligen andas in luften som jag inser hur tomt mitt liv är. För att jag hela tiden gör det som förväntas av mig, och inte det jag känner. Räknas det som mitt liv, när jag i princip bara lever det för alla andras skull. Om jag bara fick utnämna en besvikelse i mitt liv, som jag verkligen avskyr och är missnöjd över, så är det mig själv. Alla andras misstag och handlingar kan jag ha överseende med, förlåta. Men inte mig själv.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag tappade bort mig själv. Lät mig stampas ned, tyna bort.