00:14:59
Ett år går fort mellan höghusen
Nyinflyttad, igen.
För ett år sedan hade jag precis landat här, i den stora staden,
och allting var nytt och spännande.
Nu är jag på samma startpunkt igen, fast ändå inte.
Vet inte vad som blev fel, eller vad som var rätt heller egentligen,
någonstans krockade den jag ville vara med den jag är.
Har försökt att stå emot, hålla kvar i det som varit bra,
för det har varit bra.
Livet har varit enkelt, flutit på,
blivit vardag, funktionellt.
Samtidigt som jag känt att jag hållt på att gå under,
allt blev så vanilj, alldagligt.
Att åka utomlands, att gå på familjemiddagar, att unna sig,
till och med att se Håkan. Älskade fina Håkis.
Det känns inte ens som jag var där. Rent fysiskt var jag det, men har varit borta psykiskt så länge.
Och nu sitter jag i en ny lägenhet, för tredje gången på ett år.
Ensam, försöker stå på mina egna ben,
även om jag är så himla trött och tvekar på om jag kommer klara det.
Känner varje andetag, ser allting med nya ögon,
och hoppas att jag kan hålla kvar i det, det äkta.