22:35:00
Jag var ingen, du var aprilhimlen
I en källare,
med tomma väggar och kala ytor,
där spenderar jag de tre dagarna jag är i havsvindarna igen.
För att jag egentligen inte ville ifrån allt,
och för att han bad mig att stanna hos honom när jag ändå var här.
Min fina pojke,
han som kysser mig om natten,
när allt annat är långt bort
och det enda som existerar är luften vi andas tillsammans.
Det är de enda jag förmår att tänka på när jag är här nere,
det enda som får mig att känna mig lugn och glad.
Han är inte tillräckligt för att jag ska stanna,
men han är tillräckigt för att jag ska komma tillbaka då och då.
Vi pratar om sånt som aldrig funnits,
för mig, för den där personen jag var en gång,
som att han inte finner mig oattraktiv,
eller svag och dålig,
utan att han alltid velat ha mig,
men inte ville förstöra mig.
Förstöra min bild av vad kärlek och allt därtill innebär.
Nu är jag förstörd,
fast på grund av någon annan.
Och jag antar att det på något sätt lugnar honom,
får honom att känna att han inte kan göra mer skada.
Gör det okej att bara ge mig det lilla han kan.
Och jag lever i någon slags dimma här nere,
som om livet liksom inte är på riktigt här,
utan bara något vagt minne av hur det en gång var.
Så jag isolerar mig,
och somnar tätt intill honom,
i något slags försök att bevara det vackra,
för det är så väldigt skört just nu,
jag är så väldans jävla skör just nu.