00:01:08
BREAKING DOWN
Jag känner mig blank just nu, vet nte riktigt vart hjärtat sittet. Eller problemet heller för den delen. Jag fyller 18år om två dagar, och jag kan inte undgå att känna som om livet vore över. Som om att allt som händer efter måndag bara är en väg mot döden. Och allt som varit innan, mina 18år i livet, dem är det som räknas. Jag antar att jag är bekväm i att kunna skylla all deppighet och skit på tonåren. Och förvisso är jag fortfarande tonåring, men jag är rent lagligt vuxen. Jag längtar efter att ha tagit mig igenom denna perioden. Efter att ha ett fungerande liv.Eller, det har ajg väl nu med, ett fungerande liv. Men ett liv som jag inte bara ser brister i. Som jag ler åt för att jag känner glädje, inte för att det ser bra ut. Et liv där jag uppskattar allting lite mer. Fast jag uppskattar saker nu med. Jag kan se det fina i saker. Det är bara det att allt dåligt väger tyngre. Det tar all plats inom mig. Jag är bra på att må dåligt, bra på att vara deprimerande. jag vet inte hur man är lycklig. Jag tror att jag är bekväm i att må dåligt, för då slipper jag känna att jag gör fel. Eller vara rädd för det. jag är så trött på att vara rädd.
Och jag vet att det inte är andras fel att min värld är svartvit. Att jag inte kan skylla allt på dem. Men jag vill inte acceptera att jag känner mig ensam, och att det helt enkelt bara är så det är. Utan någon anledning. Dem försöker, men dem räcker inte. Dem är inte det jag söker. Och jag vet inte vad jag söker. Jag vill ha något, men vet inte hur jag ska få det, eller ens vad det är jag vill ha. Jag är helt klart redo att börja, att ta tag i allt. Men jag vet ju inte vad det är jag vill ta tag i. Vad det är som är fel. Allting känns bara fel.
Jag är så arg på mamma för att hon inte tar tag i sitt liv. För att hon bara sitter och existerar. För om hon kan ha ett sånt liv, då kan jag också ha det. Det får det att verka rimligt att ha en sån framtid. Och jag vill inte det. Jag vill att hon ska ta sig upp, så jag kan ta mig upp. Så att jag kan se något ljust med. Så att jag inte fasar inför att bli som hon, utan vill bli som hon. Vill att hon ska vara stark, så jag också vill vara stark. Jag vill att hon ska bli min förebild igen. Som hon var när jag var liten. Jag vill ha något fast att gå på. Något att sträva efter. Nu vet jag bara allt jag INTE vill bli. Det leder ingenstans. Jag kommer ingenstans.
Och jag vill kunna skriva. Vill kunna åstakomma något. Med livet överhuvudtaget. Jag känner mig så meningslös. Som att jag inte spelar roll. Som att jag inte gjort något alls med mitt liv. Och tjejen som var utåtriktad, och stark, och självsäker, och fartfylld, hon är bara en liten flicka som ligger begravd i massa olika fotoalbum. jag vet inte när jag började bry mig om andra. När dem började påverka mig. Och jag hatar dem som mobbade mig i sjuan. Som frös ut mig. Som fick mig att känna mig totalt misslyckad och ful och äcklig och osynlig. Och jag hatar alla som säger att jag är fööör smal. Som säger att jag borde äta mer, som på något sätt hackar på min kropp. För jag hatar den redan, jag ser redan allt. Och jag hatar alla killar som behandalt mig som ett objekt. Än mer dem som lekt med mig, och sen fegat ut. Jag hatar min bror, som inte engagerar sig i mitt liv. För att han bara snackar skit om mamma när vi pratar. Och jag hatar soc och skolkuratorn och alla andra moralkärringar som inte gör något. Som bara sitter och pratar, och när det väl kommer till handling är dem helt jävla inkompetenta. Och jag hatar att jag inte tål att mina vänner är så himla mycket bättre än mig. Att jag alltid känner mig så dålig bland dem. Att jag verkligen inte känner att jag bidrar med något i deras liv. Att dem inte bryr sig om jag försvinner. Att dem inte går sönder. Och jag hatar allt och alla.
Jag låser in mig på rummet för jag förväntar mig att någon kommer ingripa. Att någon kommer skaka min värld och hjälpa mig på fötter. Men jag blir bara mer och mer ensam av att sitta här. Jag vill bort, så jävla långt bort härifrån. Från datorn, från denna stan, från denna familjen, från denna familjen. Jag vill bort från mig själv, för jag är ingen. Jag vill hitta vem jag är, bli någon. jag vill hitta en mening med något. Jag vill sluta vara arg. Vara så förbannat jävla arg.
Jag vill skrika. Jag vill bra stå och skrika, och slå, och få ut alla känslor som fyller mig och som jag sväljer och sväljer och bara gör ont,ont,ont. Jag vill att orden ska vara så stora och allvarliga att någon gör något. Jag vill våga säga att världen att jag inte orkar andas, och jag vill att dem ska släppa allt för min skull. Jag vill så mycket, så himla mycket.
Och ajg vill att tårarna ska ta slut. och jag vill att det ska sluta göra ont. det gör så jävla ont. så ont, ont ont otn ont ont on t ont °!!!!!!!!!!!!!!!
JAG VILL ATT DET SKA SLUTA GÖRA ONT. SLUTA GÖRA ONT. DET GÖR SÅ ONT. SÅ FÖRBANNAT JÄVLA ONT. SÅ JÄVLA ONT. JAG GÅR I TU, FÖR DET GÖR ONT.!!!!!!!!!!Q!Q!!!Q!