18:29:56
(som en elektrisk chock genom skelettet)
Fast lika fort slår det emot en,
verkligheten.
Av alla äckliga sociala medier, och jag inser än en gång,
att allt som är, är det som är nu.
Månader gamla nyheter,
ändå,
det väcks ett sådant hat.
Mot dem, mot mig, mot allt som aldrig blev.
Och hon kommer alltid vara vacker och mer,
och det kommer alltid vara okej,
och han kommer aldrig ångra sig,
och det är förståeligt,
och de kommer aldrig göra någon invändning,
och det krävs inte.
Och det kommer alltid göra så satans jävla ont,
och det kommer alltid skyllas på mig.
För att det var mina val, och mitt beteende,
men det var inte vad jag ville, det var aldrig vad jag ville egentligen.
Om han bara hade försökt,
om jag bara hade fått vara hälften så bra som henne,
om de bara sagt att det var okej,
om jag bara hade visat att jag brydde mig.
Men jag vågade ju aldrig visa att jag brydde mig,
vågade ju aldrig säga att jag vet att det var jag, jag, jag.
För jag är fel och falsk och så förbannat jävla feg.
Det var alltid jag, kommer alltid vara jag,
och inläggen som inte ens rör mig kommer alltid vara ett bevis på att det aldrig kommer bli jag.