liveturminsynvinkel

Snön har äntligen kommit, och jag längtar mig igenom dagarna.

Jobbar mestadels av min vakna tid, men jag är nog inte riktigt där ändå,

tankarna springer så lätt iväg. 

 

Känner en sådan saknad till att få uppleva saker.

Hinner inte med något, inget av värde. 

Kommer hem till en lägenhet, där inget är mitt,

och somnar innan jag orkat reflektera över det.

 

Vaknar aldrig utvilad, jag har inte tid. 

Måste skynda, skynda till allt som är livsviktigt och totalt meningslöst.

Och jag tycks aldrig bli klar med det, allt det där som måste göras. 

 

När jag väl får tid över, några timmar mellan jobbpass och familjemiddagar,

då känner jag hur tung jag är.

Jag vet inte vem jag gör allt det här för. 

För jag jobbar och umgås och planerar, men jag längtar bara ifrån det.

 

Jag vaknar mitt i natten ibland, och är så tacksam över att det är timmar kvar tills jag ska gå upp,

tills nästa dag ska tuggas igenom.

Jag kan titta på min man som sover bredvid mig, och sakna ihjäl mig efter honom,

för jag är så långt ifrån alla ömsesidiga känslor. 

 

Jag hinner inte med att njuta av det, av tillvaron. 

Hur fin han är, hur bra vi har det, hur lycklig jag är med honom. 

 

Jobbet äter upp mig, och jag förstår inte hur man klarar av det här, 48 veckor, året runt, i resten av sitt liv.