liveturminsynvinkel

Nu har hon börjat prata med mig igen. Sakta men säkert. Fast man känner av den spända stämningen, tystnaden bakom orden. Och jag mår dåligt av lukten. Lukten av förträngelse och alkohol. Önskar att jag kunde vända mig till någon som förstår mig. Min situation. Det finns människor, men dem är på flera mils avstånd. Man känner sig så ensam. Liten. Maktlös. Alla mina vänner säger att "det löser sej". Men dem vet inte. Fattar inte. Dem vill inte förstå heller. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna förklara känslan. Känslan som alla anhöriga till en alkoholist känner. När hon/han väljer spriten framför en. Gift framför blodsband. Aj, det svider i hjärtat att tänka på det....