21:39:09
[Ingenting]-Bergochdalbanan / här är det som blev kvar
jag tänker mig tillbaka till den där ån i Göteborg,
där vi satt innan jag fick träffa 'Johnny' och krama honom,
jag minns inte hur vi tog oss därfrån.
Minns att jag tyckte att livet var fruktansvärt fint,
att det var så enkelt att andas just där, vid vattnet.
Det liksom snurrade och försvann, men ändå kändes allting glasklart,
jag visste vem jag var och vem jag inte ville vara.
jag tänker mig tillbaka till den där kvällen när jag i panik satte i linserna och sminkade mig,
för att följa med honom på en efterfest, utan något att förlora.
(jag hade redan förlorat allting då, och han var det finaste jag visste)
minns att jag fastnade för den där mannens skjorta och skägg,
hans självsäkra attityd, som överglänste de där osäkra ögonen.
Och hans fingrar föll så lätt på pianot att jag kunnat gråta om jag druckit några glas till,
han var det vackraste jag sett, någon att drömma om och tänka 'tänk om'.
(nu är han min verklighet varje natt)
jag tänker mig tillbaka till den där dagen med blå klänning och lockigt hår,
när jag fick bära skor med för höga klackar och gå arm i arm med den där pojken som alltid varit min.
allas blickar rakt på oss, kameror som blixtrade till och små flickor som suckade av avund.
Vi glänste, för en dag kände jag mig som den lyckligaste tjejen i världen,
log utan ansträngning och skrattade av ren och skör glädje.
Upplevde sådant som alla borde uppleva sitt sista år på gymnasiet,
eller någon gång i livet.
och vi dansade aldrig men jag svävade runt på golvet ändå,
för jag kom med honom och det kommer alltid kännas rätt när man kollar tillbaka på korten.
det är få, få, tillfällen.
där jag känt närvaron av liv i mig,
att jag funnits och att fina saker händer även såna som mig.
de är ljusglimtar jag tittar tillbaka på ibland för att påminna mig om att det kanske finns mer,
att någonting kanske kommer kännas sådär igen, i framtiden.
och de har alla något gemensamt,
jag har känt mig sedd vid dessa tillfällena.
Inte ytligt, utan verkligen sedd,
som att just jag stack ut i rum och tid.
Det händer så väldigt sällan nuförtiden, att jag existerar,
eller att jag vill göra det. känner ork att fortsätta.
det krävs så väldigt lite egentligen, men ändå är jag så kräsen i ögonblick att de inte inträffar.
bergochdalbana, med en snutt bergochdalvana,