22:55:16
We're all wearing the same suits, but it doesn't seem right anymore
Vi tog oss igenom vintern,
jag och min man, min sambo.
Just nu är han i varmare breddgrader,
tar en semester från vardagen.
Det gör jag också, fast på ett annat sätt.
Allt har rullat på så länge att jag glömt bort att känna efter,
det var först när han åkte som jag insåg det,
att jag aldrig riktigt hämtar andan.
Jag bara kör på, sväljer ångestattackar och varningstecken,
allt för att vara på topp.
Och jag blev bara så trött.
Samma dag som han åkte, åkte också luften ur mig,
och det var skönt, befriande.
Har inbillat mig att jag mår bättre nu,
i viss utsträckning gör jag det,
men mest har jag bara lagt locket på.
Ingen ångest, ingen glädje,
inte riktigt någon känsla alls.
Fast det har ju märkts,
det har blivit som någon mur mellan oss.
Vi pratar på, om vardagsbestyr och ljusare dagar,
men tankarna försvinner iväg.
Och jag antar att jag stängde av till slut.
Känner mig så diffus och vag,
som att den jag är inte existerar i verkligheten,
utan bara i mitt huvud.
Tittar i spegeln, men ser inte mig själv längre.
Använder min egentid åt att försöka smälta det,
att jag tonat ner mig själv för att han ska älska mig,
skalat av bitar av mig för att göra det enklare.
Han kommer hem på söndag,
och jag vet inte hur jag ska hantera det här,
för jag känner inte saknad, jag känner bara ren och skör ångest.