23:20:58
'Där maskrosorna blommar'
Idag har jag sett en av Sveriges finaste sångerskor. Sara Löfgren. Hon sjöng ut all smärtan ur bröstkorgen. I den glesa folkmassan som var blandad av barn och pensionärer lät jag mina känslor rinna ut på asfalten. "Starkare än du" går in, rakt in. Ömmar i hjärtat, mitt trasiga hjärta. Och det brast lite inombords när hon sjöng ut den, bara några meter bort. Ingen såg, precis som ingen någonsin ser. Men det var fint, det var verkligen fint. Köpte hennes skiva "Där maskrosorna blommar". Kunde inte låta bli. Hon var dessutom jättetrevlig. Pratade med mig som en medmänniska, en jämlik.
.
Det brast ännu mer när jag kom hem. För kvällen hade sakta lagt sig som en hinna. Över allt fult som alltid uppenbarar sig, sker. Och sen kom det tillbaka. Så fort du satte foten innanför dörren. Så fort lägenheten fylldes av ångest och berusning. Jag hatar detta. Jag hatar ordet 'hemma', jag känner mig inte hemma. Så långt ifrån det bara går.
.
Och dem frågar vad jag tänker på. Varför jag försvinner bort ibland, 'drömmer' mig bort. Jag drömmer inte, verkligen inte. Jag håller bara kvar i ögonblicket som, för en sekund, får mig att känna mig levande. Det glider så lätt undan igen. Jag skulle kunna sitta och känna känslan i evigheter. Att saker och ting faktiskt inte alltid är kaos. Men så väcks man till verkligheten, och allt det man nyss känt är blott ett minne.
.
Vem gillar maskrosor? Vem bryr sig om att dem kan växa var som helst? Dem är bara fult ogräs som förstör mallen, idyllen..