23:48:21
När jag knappt kan andas, är du mitt andetag
Kroppen värker sönder,
för att jag håller emot.
Stänger inne alla känslor som vill ut,
men jag vågar inte.
För om man redan gett allt till någon,
varenda vrå av hjärta och själ,
och inser att det inte räcker,
vad finns de då kvar att ge till nästa person?
Vad mer har jag att erbjuda?
Det äter upp mig.
Rädslan för att ge allt,
släppa alla hämmingar och bara låta mig själv känna,
ge mig själv till någon på nytt.
Jag vet att jag kan älska igen.
Han gör det så väldigt lätt för mig.
Bara genom att prata med mig,
synas med mig,
röra mig.
Se mig för den jag är.
Det som skaver,
som får mig att bromsa,
är det faktum att jag vet att jag aldrig räcker till för någon.
Hur mycket jag än ger,
prioriterar och anstränger mig,
så har det aldrig räckt till.
Och jag tror inte att jag klarar av det igen,
inte nu.
För det känns så rätt,
han känns så himla rätt...