liveturminsynvinkel

Idag är en sån dag då jag sitter ihopkurad i min soffa, ser på Andra Avenyn och gråter för att jag inte har någon som sitter bredvid. Jag skulle ge vad som helst för att hitta någon som vill dela sin värld med mig. Någon som ser mig som meningen till livet. Jag har inte haft en sån person på ca 2,5år. Visst har det kommit en å annan fin människa, men antingen inser jag först efteråt att det kunde blivit riktigt fint, eller så har dem helt enkelt inte intresset på samma plan som mig. På sistone känns det som att jag försöker greppa efter första bästa halmstrå, men utan resultat. Jag hör personer, som ville gett mig den chansen, berätta hur underbart deras liv är just nu med deras "rätta". Och jag ser statusuppdateringar om personer som har mysiga lördagskvällar med sina flickvänner, dem jag aldrig berättade för hur mycket jag hade gett för att få vara henne. 

 

Jag vet, innerst inne, att det inte är mitt fel. Att det helt enkelt inte varit meningen att jag ska hamna bredvid dem. Men att jag är en underbar person och kommer få någon att tappa andan när dem träffar mig. Jag vet att jag kan vara mjuk och omsorgsfull, och att jag kan ta vara på något ömsesidigt. Men det hjälper inte särskilt mycket att tänka så, när jag, trots det faktumet, ändå sitter ensam på lördagskvällen. Jag känner mig så himla värdelös och dålig, när vän efter vän, kille efter kille, går in i nya förhållanden. Jag är trött på att vara 17 och ensam. Jag vill verkligen inte gå ut gymnasiet ensam, gå ut i livet ensam. 

 

För 2år, 8månader och 1dag sen sa han att han älskade mig. Den första, någonsin, som sagt det till mig. Och han var den första, den enda, jag sagt det till, och menat det. Därefter har jag försökt känna samma innebörd när jag sagt det, men det är mer kärlek till kärleken jag känt, inte till personen efter det. Ja, jag hade gett vad som helst för att få vara samma dumma tjej igen, och uppskatta varje kväll, varje ord, till tusen. Och berättat hur mycket du betydde för mig, och hur jävla rädd jag är för att låta komma någon så nära som du gjorde. 

 

Det sägs att man kan bli sviken av kärleken, andra säger att man kan bli sviken av personen man kastar kärleken till. Själv tror jag att man är sin egen besvikelse, som tillåter sig själv att bli beroende av en annan person. Låta någon ta sig in under ytan, för att sen bilda murar som sitter fastetsade föralltid. Livet var bra mycket enklare innan den 28januari2012.