liveturminsynvinkel

Jag kan stå och stirra. Stå och stirra i evigheter på personen framför mig. Inbilla mig att om jag står där tillräckligt länge så kommer hon tillslut förändras. Förvandlas. Men för varje minut blir allting bara värre, fulare. Alla ben, som från början i princip bara skymtades, verkar sticka ut flera meter. Och ansiktet som för en sekund hade någon form av "okej"-stämpel, det är bara osymetriskt. Jag avskyr det. Jag bokstavligen avskyr att se mig själv i spegeln. Om jag någon gång i skolan går förbi en, ångrar jag sekunden efter att jag tittade, för jag känner mig bara intakt och fel. Och jag hatar det. Jag hatar att alla andra ser tusen gånger bättre ut, för jag känner mig missanpassad och äcklig omkring dem.

 

Ingen fattar det. Jag är inte en av dem som söker bekräftelse när jag säger det, de få gånger jag faktiskt säger det till andra. Det är en överjävlig sanning, som kräver litervis med tårar för att överhuvudtaget orka inse. Och i vanliga fall är det något jag försöker låta bli att tänka på, men det går inte nu. Inte när hela klassen sitter och diskuterar balkläder och partners, och jag sitter där ensam för att ingen någonsin skulle vilja gå med mig. Och det går inte när mina vänner klagar över att dem har 300 olika killar som dregglar över dem. För det får mig bara att känna mig ännu fulare och äckligare. Jag vill inte ens gå till skolan längre...

 

Och jag funderar seriöst på att ta ett massivt, jävla, lån och göra något åt saken. Ägnar timmar åt att tänka på hur man skulle kunna förbättra, omvandla. Jag förstår faktiskt dem som lägger miljontals kronor på operationer osv. Det hade varit värt det, om jag kunde trivas med mig själv. Hade jag haft den ofantliga summan pengar, så hade jag kysst adjö till allt som är min spegelbild just nu. Tyvärr räcker inte ett studiebidrag och ett underhåll till det. Så jag antar att jag får fortsätta vantrivas med mig själv, om jag inte följer mina vänners råd och betalar någon för att välja mig. Dock kräver det nog lika stor summa pengar...