21:52:22
Det är enkelt att vara någon annan, men svårt att vara den man vill vara.
Jag vill ha ork. Jag vill vara lycklig. Jag vill träffa min fina pojke och våga säga även i nyktert tillstånd att jag älskar honom och är så otroligt tacksam över att han finns. Säga att jag saknar honom. Och att han är en av mina bästa vänner. Jag vill våga, utan en fyllekväll att luta sig mot om det blir för mycket sagt.
Och jag vill berätta för mina vänner att dem driver mig till vansinne när dem babblar om problem som är lösningsbara. Bara man öppnar munnen. För dem ältar saker som inte behöver ältas. Men jag kan inte berätta det för dem, för jag har själv sagt att inga problem är för små. Det är individuellt.
Sen vill jag få min syster att inse hur otroligt jävla mycket hon är värd, och att hon lägger alldeles för mycket energi på alla andra. Jag önskar att jag kunde få henne att se sig själv ur mina ögon, för hon är den mest godhjärtade människan jag känner. Det är inte rättvist att hon inte ser det själv. Jag kunde inte varit stoltare över henne!
Sen vill jag be mamma dra åt helvete. Eller ge henne en kram. Eller springa härifrån. Jag vill bara få henne att se. Se mig, se sig själv, se allt. Helheten. Att allting är åt helvete. Hon måste sluta. Hon MÅSTE sluta. Hon måste SLUTA.
Och jag vill sluta hata mitt liv. Sluta vara missnöjd. Jag vill känna luften i lungorna, inte bara veta att den finns där. Jag vill sammankoppla känslor och tankar. Jag vill fungera. Jag vill att något ska hända. Förändras. Jag vill att allting ska vara precis tvärtemot hur det är. Jag vill våga vara den jag vill vara, inte någon annan. För det är lätt att inte vara sig själv, urenkelt. Men att vara den idealpersonen jag vill vara, henne kan jag inte vara. För det är svårt. Och jobbigt. Och kräver engagemang. Och jag saknar ork. Helt.
Mina fingrar går i ultraspeed och snart kommer ett sammanbrott och ingenting känns meningsfullt just nu. Jag vill springa, gråta, ha någon som får mig att känna något annat än tomhet och rädsla. Någon som får mig att glömma och släppa taget och bara vara just den där personen som ingen annan kan vara. Jag vill bara våga släppa ut känslorna som exploderar inuti. Men jag kan inte. För jag har ingen att vända mig till. För att jag stänger ute alla som försöker finnas. För att dem inte räcker till. För att jag inte tycker att det dem ger, och det dem är, är tillräckligt för mig. Och jag vill att musiken ska sluta stanna hela tiden, för jag vill att något ska vara bestående. Bara något.
Hjälp. jag är mentalt galen. det känns som att allting i mitt huvud är helt jävla skevt jämfört med andras. fan fan fan fan fan fna nfanfaf