liveturminsynvinkel

 

Jag har varit frustrerad, arg, besviken, uppriven, förbigången, ledsen och lättpåverkad hela dagen. Egentligen skulle jag tala om för mig själv att bita ihop och gå vidare, för att jag kommit så långt nu. Dagarna blir hela tiden lättare, ljusare, lyckligare. Hela tiden lär jag mig nya saker, lär mig att uppskatta saker. Därför blir jag arg på mig själv när jag svackar ned över småsaker. Låter omgivningen påverka mig och mitt sätt att tänka om mig själv. Men idag tillåter jag faktiskt mig själv att vara allt ovanstående. För om jag helhjärtat försöker vara positiv 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, då är det inte mer än rätt att ägna några timmar åt att känna alla jobbiga känslor också. 

 

Jag tjatar och tjatar om att jag just nu håller på att bygga upp mig själv, och för mig är det väl en ganska vardaglig sak nu. Men ändå kan jag inte hjälpa att sucka över att jag måste förtydliga detta för andra. Även om jag är glad, fungerar och faktiskt ibland känner mig ganska tillfreds med livet är jag fortfarande otroligt lättmottaglig vad gäller negativa kommentarer och nedlåtande utlåtanden. På ett sätt ännu mer nu än innan eftersom att jag blivit såpass medveten om att det inte är okej att låta människor trampa på mig(förr var det en självklar roll för mig). För mig är även detta så uppenbart, men ibland glömmer jag att mina uppenbarelser och framsteg främst hålls inne i mitt huvud. Vilket jag antar kan leda till en viss förvirring när jag tar åt mig av ord och kommentarer från andra som jag förr inte reagerade på(utåt sett). 

 

Något annat som förändrats mycket hos mig är att jag insett att jag faktiskt inte alls är särskild tyst och stängd vad gäller mina tankar och känslomässiga tillstånd. Jag är, till skillnad från många andra, ganska öppen med att jag är osäker och vilsen just nu. Vilket för mig ger en rimlig förklaring till att jag inte är densamma som innan. Det vill säga, jag lever inte längre mitt liv enbart för andra, utan vill också leva för bara mig. Detta går inte alltid på ett ut, vilket gör att jag får välja om jag antingen ska stå upp för mina egna värderingar, eller prioritera bort dem och lägga tiden på andra. För mig är det i dagsläget väldigt enkelt, jag gör det jag vill först och det andra vill sen. 

 

Dit jag vill komma är: att jag är uppe i en tidsepok(på antagligen flera månader) som handlar om att fokusera på mig och bara mig. För mig är det en självklarhet och jag behöver inte ens påminna mig om det, det är en konstant sysselsättning jag ägnar all vaken tid åt. Dock vill jag inte behöva upprepa detta otaliga gånger för alla mina medmänniskor, eftersom det som sagt är en pågående procedur. Även om jag är glad idag är jag långt ifrån att vara oberörd av andras kommentarer och åsikter, jag tar åt mig alldeles för mycket fortfarande. Så snälla, alla ni världens människor som fortfarande verkar tycka att det är okej att berätta hur fel jag är och hur osäker jag är, knip igen. Och går inte det, avstå hellre ifrån att vara i min närhet de närmsta månaderna, jag behöver mycket tid för att sluta bry mig om onödiga påhopp och hånande fraser!