liveturminsynvinkel

I ett annat liv jobbade jag i nordens största varuhus,

hade en pojkvän som kunde spela piano och gick i skjorta till vardags,

en pojkvän som jag spenderade varje ledig minut med,

och det räckte för mig. Det gjorde mig lycklig.

 

I den här delen av mitt liv jobbar i en liten Ica-butik,

som gör att varje morgon startas med ångest och nervositet,

och jag bor i en lägenhet som inte är min,

med en syster vars familj inte är min,

och jag spenderar min lediga tid med att skriva med någon från en fest,

som är som jag var i ett ganska självdestruktivt liv,

denne någon råkade jag visst ligga med också och det betydde just precis ingenting.

Allt de här gör mig inte lycklig, de får min kropp att skaka och vilja spy.

 

I ett kommande liv, den delen som är sen, hoppas jag hitta ett jobb jag trivs på,

som jag längtar till och som får mig att utvecklas,

och jag hoppas bo i en lägenhet i den här staden,

som är bara min, med mina Mumin-muggar och mina virkade dukar,

och jag hoppas ha någon som håller om mig om natten,

men som ser mig och värderar tiden med mig,

och jag hoppas att de bra dagarna är övervägande dagar,

men att de dåliga dagarna kommer ibland också,

för att sätta perspektiv.

 

För det går liksom framåt hela tiden, allting. Och allting som hänt, och allt som händer, det är så väldigt olika. Så drastiska ändringar. Jag vill att det som kommer sen, ska vara balanserat. För jag kan va lycklig, och jag kan vara på botten, men jag kan inte vara emellan. Aldrig emellan. Så jag önskar att jag lär mig det, att hitta en gråzon. Inte bli grå, men en gråzon. Där livet inte är svartvitt, inte grått, utan i färg. Skiftande.