22:25:23
Jag släppte din hand, för ett helt vanligt återfall, för att få något förstört
Det känns så ovärt,
att ens gå upp ur sängen.
Att ta mig ut, anstränga mig för att få dagen att gå,
när jag är på samma känsloplan hela tiden.
Trillar tillbaka,
fastnar i det,
allt det där som är förstört,
som jag förstört.
Låter vardagen passera,
ägnar timmar åt att tänka sönder,
spelar upp scenariot och gör om, gör rätt.
Tills jag äntligen får sova,och istället drömmer om allt,
jag ser hur han går ifrån,
och hur min värld faller isär igen.
Och jag vet, självömkan hjälper inte, det ändrar inget.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här.
Det är liksom dags att starta från scratch, igen,
och energin är helt slut. Tom.
Jag vill inte mer...