13:21:00
Can you hear my heart, beating like a hammer
En vecka hemma bland kullerstenarna.
För att träffa människor som saknar mig,
för att få känna om det tar emot att åka tillbaka.
Och jag var säker på att jag skulle gå sönder,
för att jag är kluven.
Men sen blev det liksom uppenbart,
de där sekunderna,
att jag inte kan stanna här.
Sov hos min fina pojke i söndags,
efter att ha haft ett bråk med min skäggiga man.
Jag ville mest bara träffa honom,
se att han fanns kvar.
Och plötsligt händer det,
det som jag var säker på att jag släppt,
för att det alltid var jag som ville mer..
Vi kysstes. Om och om och om igen.
Och han höll kvar,
hela natten, hela morgonen.
Fyllde det där tomrummet som jag lämnat åt honom i flera år,
lät mig känna allt som jag aldrig fått känna för honom.
Utan hämmingar, han var där, och i de där sekunderna så bestämde han det åt mig.
För det kommer aldrig bli vi,
det är redan vi.
Han har vetat det, hela tiden,
Han har vetat det, hela tiden,
och nu förstår jag det också.
Även om han är med någon annan,
även om jag är med någon annan,
även om jag bor här eller inte.
Så är han min soulmate,
han är mer än en vän, än en pojkvän, än mitt livs stora kärlek.
Vart jag än är, så är det vi,
så varför skulle jag INTE flytta?
Help, I'm alive, my heart keeps beating like a hammer.