00:34:51
Jag lämnar dörren på glänt, om någon råkar ha vägarna förbi.
Varför knackar man aldrig på dörren längre?
Varför har människor blivit så rädda för att någon ska säga nej?
Varför "orkar" man inte chansa?
Jag sitter varje kväll och önskar att någon skulle plinga på, be om att få komma in.
Men man gör inte så längre. Nu ska man ringa, skriva, sms:a.
Att vänta varenda kväll är en välförtjänt besvikelse, jag vet ju att ingen skulle komma förbi.
Om dem väl skulle det hade dem sagt till innan.
Jag hatar allt som heter 2000-tal.
Datorn. Mobiltelefonen. Teknologin.
Utvecklingen går inte framåt, varannan människa har ju social fobi idag.
Kan inte någon bara gå emot strömmen, ta steget och gå utan att veta.
Varför måste vi alltid ha dessa garantier på att allting kommer gå bra?
Sen när är det jordens undergång att ta fel väg?
Jag tänker gå emot strömmen. När jag orkar, kan. (måste).